Hateff Mousaviyan åkte hem till Sum Comfort i Fredhäll och fick höra låtskisser från kommande skivan ”Flying Kites” där producentduon samarbetat med bland andra Ji Nilsson, Jonas Kullhammar och Duvchi. Det här är hans rapport.
När jag i december får ett mail från killarna i Sum Comfort skiner jag upp. Producentduon ligger bakom ett av fjolårets bästa beats och har tidigare producerat åt bland annat Simon Emanuel. Nu har är duon aktuell med ett album under eget namn. De frågar om jag vill komma hem till dem någon gång i januari för att förhandslyssna på det. Jag mailar tillbaks fyrtio sekunder senare och tackar ja. Någon timme senare har jag hunnit boka tågbiljett från Malmö och snylta till mig sovplats hos en kompis i Solna. Det är mer än en månad kvar men jag är redan där i sinnet, redo att försöka göra en Rimgard in reverse.
”Musiken som konstform är så allvarlig. Det blir alltid en sådan anspänning när man ska släppa något. Nu när vi ska släppa ”Flying Kites” har vi en lite annorlunda approach till själva releasen. Det är mer: under förra året jobbade vi på att utvecklas, vi har även samarbetat med en massa spännande människor – här är låtarna som till slut kom upp till ytan och såhär låter dem.”
När man hör Anders Persson och Fredrik Lövgren berätta om arbetet bakom det nya Sum Comfort-albumet verkar det som att de bara har slängt ihop något i förbifarten, som för att demonstrera att de faktiskt gjorde något i fjol. Så är ju inte riktigt fallet. Hade ni hört vad jag precis fick höra skulle ni också förstå att det här är allt annat än ett hafsverk.
Vi sitter i Anders lägenhet i Fredhäll. De spelar upp material från det kommande albumet. Hela låtar, snippets, oredigerade skisser. Efter varje uppspelad bit vill jag visa min egen sakkunnighet – precis vad jag lovade mig själv att inte göra. Jag liknar någon vers vid Majid Jordan, någon sångare vid Mario Winans. Allt i ett ängsligt försök att legitimera det faktum att jag får höra det här flera veckor före alla andra.
Fredrik avbryter mig taktfullt: ”Vi skulle säkert kunna sitta här och köra en kedja med våra referenser fram till midnatt, men vi är lite less på det. I alla intervjuer med oss undrar man över vad vi influeras av och vad vi lyssnar på. Det viktiga för oss är inte vad vi låter som, utan att vi lyckas förmedla en känsla i musiken.” Jag tolkar det som hans ödmjuka sätt att säga: ”vi fattar att du är med i matchen, släpp dig själv för en stund nu.”
Första låten de spelar upp heter ”Prologue/Giving Wins”. Los Angeles-baserade Kay Franklin och Joyce Wrice står för sånginsatserna här. Den är väldigt lugn till en början, men stegrar strax upp en bit då släpiga trummor presenteras ovanpå den ambienta synten. Låten är tänkt att fungera som albumets intro.
På ”Flying Kites” har Sum Comfort valt att inte ta med någon rap överhuvudtaget. Man förlitar sig helt på sång från diverse gästartister istället. Det har varit ett ”evigt bollande med vokaler” fram och tillbaka mellan Stockholm, London och Los Angeles, berättar de. Vidare har man även jobbat med den grammisnominerade saxofonisten Jonas Kullhammar på flera spår. Under mina timmar hos Anders pratar killarna oerhört mycket om jazz och om att närma sig musiken som en jazzmusiker, därför känns samarbetet med Kullhammar extra logiskt.
Nästa låt, ”Watch Your Step”, gästas av den svenska talangen Ji Nilsson. Det är ett exklusivt doftande beat i grunden, varpå Jis snirkliga melodislingor löper in och ut ur varandra på ett smakfullt sätt. Klart plus för den catchiga refrängen. Låten släpps snart med en tillhörande video som spelades in i New York. Det här förväntas bli den första singeln från albumet.
”Jag tänker Tim Burton när jag hör denna”, säger Fredrik och sätter på en omastrad demo där Kay Franklin sjunger. Stommen påminner om Cynes ”Running Water” och ska kompletteras med ett större arrangemang. Låten går just nu under arbetsnamnet ”Wanted Most”. Den innebär en liten tempohöjning sett till vad de tidigare har spelat upp från albumet. Med ”överdådiga stråkar” och lite slutjustering kommer den låta riktigt bra.
Näst på tur är låten ”Serena High”. Jordan James, en ung kille från London, står för sången. Den flytande ljudbilden och de snärtande hi-hatsen passar hans slipade röst perfekt. Ytterligare ett lyckat fynd som man har handplockat utanför Sveriges gränser. Killarna uppger att det finns en poäng i att försöka hitta samarbetspartners ”på samma våglängd” som de själva – oavsett vart de råkar befinna sig geografiskt.
Samma strategi verkar ha använts även vid efterproduktionen. När allt är klart på hemmaplan kommer albumet nämligen att skickas över till den meriterade ljudteknikern Ken Barrientos i Los Angeles. Barrientos (mest känd under sitt alias The Log.Os) är en räv i studion. På sitt cv har han artister som Erykah Badu, Blu, Flying Lotus och Bilal. Han kommer enligt killarna att mastra och förfina mixarna.
”Vi kan ta och lyssna på en grej som vi har spelat in tillsammans med Duvchi”, börjar Fredrik, ”fast fan… vi kan nog inte spela hela, vi får spola lite i den för att den är så hemlig”. Beatet kickar igång. Det dröjer femton-tjugo sekunder innan Duvchi tar ton med sin änglastämma för första gången. Jag och fotografen spärrar upp ögonen och möter varandras blick. Håret på mina armar står i givakt. Fredrik och Anders hoppar mellan de mer färdiga sekvenserna i demon. Sammanlagt får jag höra kanske en minut av låten. Killarna är vända mot datorskärmen och märker inte hur jag, här och nu, skulle kunna offra en fot för att få höra mer.
Den ännu namnlösa Duvchi-låten blir också det sista som de spelar från albumet. Jag känner mig ganska avdomnad. Efter lyssningen är det fotografering. Jag är där men inte där. Att vara medveten om själva ”Almost Famous”-koefficienten i situationen gör det svårt att bedöma vad jag precis hörde. Kanske är det bara jag, i min faux-Rimgardska bubbla, som projicerar saker på musiken just nu. Jag kanske vill att det här ska vara en klassiker i görningen och lägger därför till ett extra lager av upplevelse? Fast, nej. Det här är bra. Även om jag inte har hört hela albumet från början till slut riktigt ännu står det klart att ”Flying Kites” är välgjord. En filmisk helhet. Samtidigt har Sum Comfort inte fegat.
”I slutändan handlar det mycket om att kunna gå tillbaks för att se vad man gjorde för 1 år sedan och känna att man blir överraskad av det man hör. Det vore tråkigt att gå tillbaks och känna att man safe:ade. Vi vill kunna bli charmade av oss själva.”
Den sista meningen biter sig fast. I skrift ser det ut som ett översatt Kanye West-citat, men när Fredrik sa det lät det mer som en genuin önskan, ett slags mantra att sträva efter. Vi säger hejdå och lovar att höras av snart igen.
Jag lämnar ett dimmigt Stockholm. Tåget ner till Malmö är stökigt. Det råder ett inbördes gräl i barnfamiljen till höger. Någon annan har slagit rot inne på toaletten. Värst av allt är affärsmannen framför mig. Han pratar högt i sitt headset och ser definitivt ut att kunna bli charmad av sig själv, fast på fel sätt. Jag lyssnar igenom ljudfilen från mina timmar hos Sum Comfort. ”Fast fan… vi kan nog inte spela hela, vi får spola lite i den för att den är så hemlig.” Det brusar mycket. Man hör inte ens texten, men Duvchis melodi över det hårda trumbeatet tränger igenom allt. Jag sluter ögonen och känner gåshuden stiga mot hatthyllan.
Sum Comforts ”Flying Kites” släpps digitalt i början av mars.